Hej alla bloggläsare, jag hoppas att ni var nöjda med årets Söderslättsfestival och längtar till nästa år för ett nytt besök. Personligen fanns det ömsöm vin ömsöm vatten i år, men nog om det. Denna gång vill jag prata om något helt annat. En kärleksförklaring – helt utan romantik.

Jag vill tipsa om en artist som numera är rätt bortglömd av ”etablissemanget”, men vars första albuminspelningar faktiskt nästa år firar 50 år. Ja, det var 1966 (jag har läst nånstans om att debutalbumet gavs ut 1:a april, men har ingen aning om huruvida det stämmer eller ej). Inspelningarna denna artist gjorde under de närmaste tre åren – som resulterade i totalt sex album – är numera väldigt legendariska, ja ikoniska t.o.m. ”Best of the best” helt enkelt. Mer ”pure country” än vad denna man gjorde under dessa år är svårt att finna.

Mannen jag talar om är Johnny Paycheck (1938-2003), privat en strulpelle med drog- och alkoholproblem som även fick sitta i fängelse en tid. Hans största framgångar fick han under 1970-talet på bolaget Epic där han med lite mer polerat och slätstruken stil fick hitlåtar som ”She’s All I Got” och ”Take This Job and Shove It”. Men tiden på delägda Little Darlin’ var något helt annat. Idel kanonlåtar och nästan jämnt med en Lloyd Green på en steel som bara flyger iväg över inspelningarna.

Tiden på Little Darlin’ må vara ”countryguld” i dess renaste/råaste form, men några stora framgångar på listorna blev det aldrig. Men skivorna är numera eftertraktade av samlare och överlag svåra att hitta eller dyra att köpa när de väl hittas. Det finns ett par samlingsalbum som gjorts, men även dem är svårfunna (ett par bra tips är t.ex. ”The Real Mr. Heartache: The Little Darlin’ Years” från 1996 samt ”Nowhere to Run: The Little Darlin’ Years” från 2009.

Just de utgåvorna finns tyvärr inte heller på Spotify, utan jag har fått plocka låtar från ett par andra samlingar – bara för att ni ska kunna njuta lite av Johnny Paychecks stora musikstund. Sätt er tillbaka och njut!

Marcus Thell